kammar sammanlutande, liksom hade de något hemligt att säga hvarandra. Blicken, efter att några flygtiga sekunder hafva roat sig med att jemföra de långa mörka hårstråna i kammarna med de korta ljusa i borsten, blifver nu varse en gipsbyst, föreställande Napoleon, ifrån hvars ihåliga fot framtitta några svarta hårnålar. Napoleon ser dyster ut, liksom visste han att han stod på nålar. Låtom oss nu taga ett steg tillbaka — men akta dig för att trampa på dessa små nätta fruntimmersskor, som så öppenhjertligt le emot oss — var försigtig som om du i dem väntade dig vidröra någon ömtålig liktorn. — Men hvarför stannar blicken? Hvarföre förminskas så märkbart dess glans? Hvarför hänger den upp sig och dör på sängomhänget? — Dess roll är utspelt; örat har framträdt på scenen.
Ett djupt andetag arbetar sig fram ur den tunga sänggardinen, en suck skyndar derefter ham i häl.
Sparlakanen röra sig — — — o himmel!
”Kors för tusan djeflar! jag tror det är ljusan dag”; höres, liksom ur djupet, en manlig stämma.
Sparlakanen öppnas hastigt — — en varm ånga, liksom från en glödhet ugn, hvirflar ge-
