ket en arm, som genom sin hvithet stack temmeligen tvert af mot den, genom husliga göromål något rödflammiga, lilla handen, så att man med skäl kunde likna detta sammansatta naturens mästerstycke vid en svans glänsande hals och dermed sammanhängande rödnebbade hufvud, i det ögonblick han uppstiger ur den blågröna hvassen.
”Nej, Celestine, du får ej stiga upp ännu — ej ännu, goda flicka”, yttrade den unge krigaren, under det en plutonsalfva kyssar smattrade — icke på Celestines mun, icke heller på hennes lockar, men på hennes — — krigarens mustacher hade försvunnit och man såg blott hans ögon framskjuta öfver täckranden — —
”Du har ej fått sofva på hela natten, stackars gosse”, ljöd det från Celestines läppar, kring hvilka ett skälmskt småleende fjärilslikt sväfvade.
”Ack, Celestine! hvarföre drömma sofvande, då man kan drömma vaken! När jag ser in i dina ögon och betänker, hvilka lidanden du utstått, stackars flicka, är jag färdig att fråga, om du väl kan vara samma Celestine, hvars öden tillvunnit sig en nästan lika så stor ryktbarhet, som din vän Saras. Hafva sorger speglat sig i dessa ögon, så hafva de likväl ej
