36
i dem förmått inlägga en enda skugga. Att se dem tillslutas, hvilken jordisk salighet! — att se dem öppnas, hvilken himmel! — Men, Celestine, förhåller sig allt verkligen såsom författaren till det andra Det går an, hvilken ligger derpå bordet, utmålat? Du på spinnhuset, Celestine! omöjligt —— en hopspunnen dikt är det — — inte så — svara Celestine — författaren har ljugit — ljugit så snabbt som en häst trafvar.”
”Nej, Gustaf, han har ej ljugit; men om du vill veta, hvem som satte mig dit, så var det han, just han, denne författare, som på detta nedriga sätt sökte blifva af med sig.” Celestines sköna anletsdrag vanställdes förfärligt, och en högröd färg trängde öfver hals och barm, i det hon utsade dessa ord.
”Och denne var dertill djerf nog att i tryck framställa dina lefnadsomständigheter! Vore han adelsman eller ägde Kongl. fullmakt, skulle jag utmana honom till strid på lif och död”, ropade löjtnanten, resande sig upp i sängen och utsträckande med en teatralisk gest sin högra arm — ja, jag skulle —”
”Förkyl dig ej, min tappre riddare”, läspade Celestine, slog sina armar om hans hals och drog honom ned till sig på örngåttskudden,; ”han är blott magister.”
