Sida:Sara Widebeck.djvu/40

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

38

honom”, svarade Gustaf, i det han med ett tvunget smålöje lät sin blick öfverfara den besynnerliga qvinnans ansigte.

”Du har hört hans namn omtalas i Törnrosens Bok, du har sett honom, under benämning af Blåkappan, figurera i min historia. Han älskade mig redan före min bekantskap med Albert, han älskade mig äfven efter Alberts död — och jag blef hans. — — Jag var då ej mer oskyldig, såsom det heter på deras språk, hvilka med kroppsliga mått mäta själens innersta verld. Han trodde sig kanhända derföre fritt kunna behandla mig som en förtrampad mask; men han anade ej, att masken, en gång förut trampad, hade skinn så fast som jern, och att den brinnande känslan af eget värde hade uppglödgat detsamma. Mitt beslut var fattadt. Leonard ansåg lifvet för ett intet. Att beröfva honom detsamma, kunde derföre aldrig gälla såsom hämnd. Jag grep till ett annat medel. Vill du höra dess namn? Dock, hvad frågar jag efter din vilja, då jag vill säga dig det! — Nog af, jag lät — du förvånas öfver det ord jag nämner, ty j männer kunnen icke en gång drömma om någon storhet hos qvinnan — jag lät — Leonard, se mig rakt i ansigtet om du har mod — jag lät —