”Hvilken olycka! jag kan då ej få hämnas dig”, suckade den tappre.
”För öfrigt”, inföll Celestine med högtidligt allvar i sin röst, ”kan jag ej neka till, att det fägnar mig så der få vara ett föremål för en lärds penna. Sara är omtalt kring hela verlden, såsom varande den enda, hvilken förmått bryta isen och bevisa, att vi, qvinnor, äfven hafva en frihet, fullt ut lika mycket värd som mannens. Jag har följt troget hennes spår, utan att likväl veta att jag gick i andra än mina egna. Sara har ej mäktat trotsa allmänna fördomen, utan lutar mot grafven; men jag har bjudit det djupaste förakt spetsen, har varit inom lås och regel för mina grundsatsers skull, och känner mig för hvarje dag friskare och kraftfullare. Tror du väl, Gustaf, att jag, när jag slösar på dig mina ömhetsbetygelser, gör det som ett lydigt offer under dina begär? Nej, aldrig? Försök blott lyfta tyrannens spira en tum från jorden, och jag skall utan saknad öfvergifva dig, ja med dolken till och med efterleta det maktspråk, som möjligtvis skulle kunna uppstå i ditt bröst, — Känner du historien om den olycklige Leonard?”
”Leonard — ja, jag vill påminna mig, att du en och annan gång nämt för mig något om
