44
Farväl, farväl Gustaf!” Hon nedlutade än en gång sitt hufvud öfver honom och kysste honom på munnen. Hennes läppar voro kalla som dödens, ty blodet hade helt och hållet sammanträngt kring hennes hjerta.
”Eu bål Carolina till!” ropade Gustaf högt i drömmen.
Blodet återvände lika hastigt till sina lemnade källor och Celestines kinder flammade ånyo.
”Var det så du mente, min Gustaf! Förlåt mig, förlåt mig då min orättvisa misstanke. Ack! vårt förhållande till hvarandra är således, tack vare den evige Guden, icke rubbadt, utan qvarstår lika äkta sedligt, som det varit — så oskyldigt, att englarna skulle kunna fröjda sig deråt.” Hon utsträckte än en gång sina armar öfver honom och ilade ur rummet.
En timma derefter stod löjtnant Gustaf på kammargolfvet och gjorde, under ett genom trängande gäspskrik, en morgonsträckning som famnade nästan halfva kammartaket. Sedan han med en viss tillfredsställelse, medelst ögonen, mönstrat sin egen långa gestalt, som fullt ut höll sina 6 fot och 2 tum, lät han sina blickar falla på den lilla toilettspegeln. Han tyck-
