tes icke rätt nöjd med den syn han derifrån mötte, ithy han runkade på hufvudet, fattade med en viss ifver i hårborsten och återförde, medelst några kraftfulla tag, de kringspridda hårtestarna på deras gamla förenade bana. Ett svart skäggvax sorgklädde derefter de tunna mustacherna. Löjtnanten såg sig än en gång med kritisk blick i spegeln. Han var visserligen något nöjdare med sig , men for likväl med högra handen öfver sina kinder, liksom ville han känna efter, om de förlorat något af sin fyllighet. Han syntes nu igen något orolig öfver deras magerhet och blekstrimmiga färg, tog munnen full med luft, tillslöt derefter läpparna, utspände kinderna och cirklade med hufvudet i spegeln, för att riktigt undersöka, i hvad mån konsten öfverträffade naturen. Hastigt öppnade han munnen, utsläppte den insamlade luften och lät kinderna återtaga sitt naturliga läge. Ett sjelfförnöjdt småleende krusade sig kring hans läppar och ett: ”Gud vare lof”, som från dem utgick, bevisade, att han var fullkomligt belåten med hvad naturen gifvit honom. Detta enkla experiment bevisade, att löjtnant Gustaf, mer än mången skulle tro, var en lefnadsvis man som kände, att det är genom kontraster menniskan försonar sig med missbelåten-
