46
heten, denna må nu komma från henne sjelf eller ifrån andra. Låt det fulaste ansigte, t. ex. ett på en gång koppärrigt, vindögt och näslöst titta i en spegel. I början skall detta ansigte, med det djupaste lidande i sina drag, förbanna ett styfmoderligt öde; men låt det nu göra några grofva grimacer, t. ex. draga munnen upp till öronen och vinda åt motsatta sidor, samt derefter återtaga sin vanliga position — och du skall från djupet af hvarje koppärr se en förnöjelsens ljusalf uppdyka, och i hvarje vindande blick en glädjens sol sprida sina strålar.
Löjtnanten klädde sig nu och stod snart på gården för att begifva sig ut i staden. På samma gång han satte foten ut genom porten, satte fanjunkaren näsan genom farstufvudörren till Saras trappa. Fanjunkaren blottade med taktmessig höflighet sitt hufvud, hvilken helsning med en förnäm liflighet af löjtnanten besvarades.
”Hm, hm, ditt pundhufvud”, mumlade för sig sjelf löjtnanten.
”Hm, hm, ditt spindelben”, mumlade för sig sjelf fanjunkaren.
