Nödwändigt Förord.
Läsaren känner förmodligen, åtminstone måste vi taga det för afgjordt, huru linierna i ”Det går an?” N:o 1 ett godt stycke på vägen utdrogos af ”Det går an” N:o 2; huru Albert, efter att i flera år hafva med Sara Widebeck i Lidköping tillbragt det lyckligaste lif, lyckligt derigenom att det hvilade på en ren, sedlig idé, och ingalunda på denna form, som vi benämna lagligt äktenskap, reste till Stockholm; huru han, under vägen dit, råkade göra bekantskap med en fröken Celestine, hvars fria grundsatser, i fullkomligaste harmoni med Sara Widebecks, intogo hans hjerta; huru han i Stockholm med denna Celestine sammanlefde, fördjupade sig i målarekonst och äfven i skulder, som förbittrade hans gladaste dagar och förmörkade utsigterna af framtiden; huru han en dag träffade sin tiggande son, Adam Paulus, på en gata; huru han då uppfyllde sin första faderspligt derigenom, att han satte sonen i bagarlära, nästan det ofördelaktigaste yrke en fader någonsin kan uppfostra sitt barn till; huru han slutligen i en toddy på källaren Hamburger Börs drack sitt sista afskedsglas, samt gick derefter och dränkte sig i Norrström. Vidare känna vi, att hans efterlemnade älskarinna, nemligen Celestine, föraktad af den verld, hvars former och fördomar hon sjelf föraktat, släpades till tukthuset. Men öfver Sara Widebecks öden hvilade en slöja, den vi, med läsarens tillåtelse, skola söka lyfta.
Äfven vi måste tro, att under den kjortel, som omhöljer den unga framtiden, många främmande varelser finnas, hvilkas anletsdrag, om de af de närvarande tider kunde skönjas, skulle förvåna våra sinnen och komma oss att tro på rubbning af närvarande samhällens grundvalar. Mången har sökt uppdraga en och annan flik
