af denna kjortel, men fått damm i ögonen, hvilket bevisar, att framtiden, som är i liflig rörelse på ännu obanade vägar, icke gerna tillstädjer några obehöriga tittningar. Smalbenet har man visserligen kunnat upptäcka, så att man ingalunda är i okunnighet om den väg ögat borde följa; men sjelfva centralpunkten, hvarifrån dessa okända väsenden, som reta vår nyfikenhet, hämta sin lifsluft och sedermera fullbildade utgå till nya slägtens väl eller ve, är för oss ännu en i det djupaste dunkel sväfvande gåta. Men är det ej något annat än den nakna nyfikenheten, som drifver oss till dessa fruktlösa hissningsförsök? Jo i sanning. Grofva länkar, smidda af samtidens händer, skära djupt in i den menskliga moralitetens och lyckans späda lemmar. Sedligheten dignar under en martyrkrona, hvars yttre strålar af guld och juveler, men hvars inre bär mördande taggar. Känslan för och behofvet af något bättre bjuda oss derföre nalkas den töckenomhöljda framtida gestalten, för att, om möjligt, låta våra tårar öfver samtidens förvillelser upphämtas af hoppet om kommande lyckligare dagar. Men skall detta något bättre bestå i nya band, eller i en obegränsad frihet inom det menskligas gebit, se det är och blir visserligen en ära, att söka känna; men en fåviskhet, att söka bestämma.
Den genialiske författaren till Törnrosens Bok har derföre handlat rätt, då han sökt visa, hur litet de närvarande gällande formerna mäkta bidraga till sann moralité och sann lycka; men har begått ett stort fel, då han, tillskrifvande formerna allt, söker på den lösa grunden af drömd mensklig fullkomlighet bygga ett Gudatempel af idel sedlighet, himmelsvidt aflägsnadt från alla stoftets påstötningar och alla jordens stormar. Han har, med ett ord, sökt bestämma friheten från alla yttre band, såsom den
