48
Visserligen hade de vänligen blifvit emottagne, och för dem hade Saras blänkande kaffepanna i systerlig förening med den i grönt skiftande brännvinsflaskan, så förföriskt prunkat på det lilla vackra bordet; men när de gingo sin väg, hade de alltid med sig en korg, för att deruti gömma sina misslyckade beräkningar och sina lyckade kötteder. Celestine, hvars ovanliga skönhet var en prisma, hvaruti hela stadens förenade afundsjuka och förtal bröto sig, hade äfven haft sina tillbud. Den gamla källarmästaren, hvars hustru för ett år sedan aflidit och hvars kunder börjat dela sig i partier, sedan en ny källarmästare midt öfver gatan kastat en plump stridshandske åt hans kök och källare, hade tillbjudit henne sin hand, i tanka, att, om han ej hade något annat, hvarpå han företrädesvis kunde bjuda sina gäster, åtminstone hafva god lockmat, och sålunda draga reveny af hornen, när detta ej mer lät sig göra af glasen; men, liksom Sara, hade Celestine utdelat en korg — och den hedersmannen lät i sin förtviflan samma afton kärleksruset försvinna i ett dito af ”riktigt äkta” madeira, och dermed var den saken slut. Dock underlät han icke att på sitt sätt hämnas, i det han, på samma gång han fullproppade sina
