gästers öron med historien som det ”riktigt äkta” i hans källarelager, äfven fyllde dem med berättelsen om det ”riktigt oäkta”, som hade sin lägerstad i glasmästaredotterns hus. Ej under således, att Sara och Celestine ofta hade anledning till anmärkningar mot den verld, hvaruti de lefde; men i hvarje tadel de uppsnappade, i hvarje skymf de hörde ljunga, sågo de stolta qvinnorna ett nytt blad förvärfvadt åt den martyrkrona de buro för sina grundsatser, och i hvarje ny försänkning af deras goda namn och rykte, ett nytt trappsteg till odödlighetens tempel. De höllo just nu på att reflektera öfver det nedströmmande regnet, som förgäfves smattrade på fönsterrutorna, liknande detsamma vid verldens oro, som, så våldsamt den än trängde sig kring deras boning, likväl ej mäktade störa friden i deras inre hem — då dörren sakta öppnas och en äldre prestman inträder med gravitetiska steg. De begge fruntimren uppstego skyndsamt, helsade vördnadsfullt på gudsmannen, hjelpte den genomvåta öfverrocken från hans skuldror, satte en stol bakom honom och en kaffekopp i hans hand. Sedan presten tömt sitt kaffe, började han med en viss högtidlighet tumma på sina prestkragar och hosta några repriser, hvarefter han öppnade sin mun, talade och sade:
