52
”Ja”, instämde Celestine.
”Nå, i Guds namn då, bättren och omvänden eder och varen icke såsom de allmänna landsvägar, hvarpå intet gräs växer! Ni lofven mig då att afkläda den gamla menniskan och ikläda eder den der ny är? Ni lofven mig ju att gifta eder, ni Sara med fanjunkar Tandgren, och ni Celestine med — med — med hvem ni behagar? det är ju så eller huru?”
”Nej”, svarade Sara.
”Nej”, instämde Celestine:
Den andlige mannen for upp från stolen, men hämtade sig dock snart, hvarefter han fortfor:
”Betänken hvad j sägen olyckliga varelser, betänken att det kommer ett lif efter detta, och ve eder då om j hafven låtit de goda kornen falla på hälleberget!”
”Herr pastor”, "började nu Sara med en mild men säker röst, ”herr pastor, jag har många, många gånger eftertänkt de varningar ni haft den godheten gifva mig. De bära alla uttrycket af ert varma nit för det kall ni så värdigt bekläder; men, jag bekänner öppet, de hafva icke mäktat föra mig en hårsmån från den plan, för hvilken jag lefvat och för hvilken jag dör. Ni har sagt mig, att äktenskapets band
