Sida:Sara Widebeck.djvu/56

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

54

har visserligen ofta varit ett rosenband, men ännu oftare en jernboja, och hvarföre skulle jag underkasta mig en lag, som hvarken försäkrar mig om det förra, eller befriar mig från det sednare?”

”Och för öfrigt, herr pastor”, började Celestine, ”hvarpå grundar sig väl vigseln? Den har i alla tider funnits såsom den enda sanna och goda för mensklig lycka och sällhet på jorden, svarar ni förmodligen. Nå välan! Hvar voro menniskorna lyckligare oeh sällare än i Paradiset? Hvem vigde Adam och Eva med hvarandra? Någon prest kanhända? Nej, herr pastor! och när detta kunde försiggå i Paradiset, så kan det äfven duga i denna syndiga verld.”

”Och för öfrigt”, inföll Sara, ”hvilken grund är vackrare och lofvar mer för framtiden, än den som utgör den inre ömsesidiga kärleken en man och qvinna emellan, starkare just genom sjelfmedvetandet af att vara allt genom sig sjelf, och att för dess bestånd intet derutom behöfves!”

”Och för öfrigt”, inföll Celestine, ”om det är formen eller det yttre för verlden synliga som gör allt, så måste det äfven, för att taga ett exempel, vara den svarta koftanen, som