egentligen gör presten, och alldeles icke den inre kallelsen, som bestämmer honom dertill,”
”Och för öfrigt”, inföll Sara, ”hvilken dygd är större, den som lyser för verldens ögon, eller den som i tysthet och utan anspråk på dess uppmärksamhet lefver och verkar, som, till och med misskänd och orättvist föraktad, vågar trotsa verldens fördomar, förlitande sig på sig sjelf?”
”Och för öfrigt”, inföll Celestine, ”hvilka brott äro större och syndigare än äktenskapsbrotten? Huru afundsvärd, huru outsägligt vigtig måste ej då för samhället den sammanlefnad vara, hvaruti sådana brott icke kunna förekomma?”
”Måste ej derföre herr pastorn medgifva”, inföll återigen Sara, ”att det är en sedlig, ren idé, som ligger till grund för min och Celestines handel och vandel här på jorden?”
”Sedlig, ren — ja renare än till och med ett odöpt barns hufvud”, inföll återigen Celestine.
”Kallar ni er oanständiga lefnad, qvinnor, för en sedlig, ren idé!” ropade presten, förlorande tålamodet.
”Ja, herr pastor”, yttrade Sara och Celestine med en mun och fyra tårade ögon.
