VII KAP.
”Åh vet hut, komediant — — — tror ni er vara på spektaklet ni?”
Oaktadt det ymnigt nedstörtande regnet, var likväl ganska mycket folk samladt vid gästgifvaregården, gapande på den nyss anlända teatertruppen. Komedianterne, hvilket namn är gemensamt för alla aktörer och aktriser som resa i landsorterna, hade mycket att stöka vid sina resvagnar, hvarifrån de lösgjorde koffertar, hattaskar m. m. — Dessa resande konstnärers öde är i sanning ej det afundsvärdaste. Ständig på rörlig fot från stad till stad, gå de allt mer och mer baklänges på konstens bana. Och hur naturligt är ej detta? Sällan eller aldrig hafva de tillfälle att se eller höra något bättre än sina kamraters talanger, i hvilka de alltid anse för ett behof och särdeles nöje att kunna upptäcka något sämre — hvaruti de äga en märkvärdig likhet med Kongl. Teaterns sujetter; sällan införlifvade med hvad man vanligtvis förstår med bildadt folk, måste de icke destomindre uppträda i hvarje roll som helst, oftast i samma pjes än som kejsare, konungar
