58
och andra notabiliteter, än som betjenter, drängar och andra underordnade figurer, och således dubblera roller, om de också vore de enfaldigaste personager i verlden; nya pjeser måste de dertill dagligen gifva, till följe dels af den rådande bristen på spektakelgångare, dels också af respektive åskådares fallenhet för ombyte. Olycklig vår Kongl. Teater, om den äfven vore underkastad detta sednare missöde! I städer, der ej ordentliga teaterhus finnas, uppträda de i lador, midt under den strängaste vinter, och mer än en gång nödgas de, vid sitt uppträdande på dessa tillfällighetsteatrar, gå på ”hal is”: icke blott hvad konsten, utan äfven hvad golftiljan beträffar. Ej under derföre, att dessa landsorts-konstnärer på scenen förefalla lifligare än på de ordentligare teatrarna — de skrika förfärligt ut sina partier, liksom ville de derigenom tvinga de skallrande tänderna till lydnad, och begagna alltid stora och täta gester både med armar och fötter, förmodligen för att hålla sig varma — ty att finna snö i en blomstrande lustpark eller regndroppar i en lysande furstlig salong, hörer till dessa truppers hvardagshistoria. Sjelfva truppen bildar ett eget samhälle för sig, med direktören till konung och de mellan honom och
