62
”Herre!" ropade den resande till den närmast stående förvånade gästgifvaren, ”ni presterar flink uppassning i ert hus, en uppassning, som till och med tager en resandes penningar i beskydd. Denna unga tjuf har jag öfverraskat med min plånbok i handen.”
Ett sorl af ovilja trängde, jemte en stadstjenare, uppför trappan — och inom några ögonblick var Adam bortförd af den sednare.
”Rår ej för, bästa herre, kan ej ha ögonen öfverallt”, urskuldade sig gästgifvaren; ”för öfrigt är den der lymmeln från Stockbolm, och dessutom känd för det ena tjufpojksstrecket efter det andra här i staden.”
”Hvad gör han i staden?”
”Han ä' hos sin mor, Widebeckskan”, svarade gästgifvaren.
”Död och helvete, hvad säger ni! Sara Widebecks son!” ropade aktören med förfärlig stämma.
”Ja-a, ä' han så — men fast hon ä' mamsell, så har hon ändå en gudsgåfva med barn, att hon gerna skulle kunna dela med sig deraf åt sex gifta hushåll här i Lidköping.”
”Menniska, är du förbannad!” ropade aktören, fattande gästgifvaren i kragen.
