”Hva — hva falles!” skrek gästgifvaren, ryckande sig lös.
”Sara Widebecks son! Störta ned, himmel! öppna dig, afgrund! och begraf i dina lågor denna fördömda stad!” röt aktören, så håren reste sig på de kringstående, med undantag af gästgifvaren, som hade peruk.
”Åh vet hut, komediant!” ropade den sistnämde; ”tror ni er vara på spektaklet ni?”
Mängden upprepade, under vildt gny, gästgifvarens kraftord.
”Saras son! hvart fördes han? hvart släpades han?” jemrade sig aktören, vridande händerna.
”Dit, der hvarken sol eller måna narra honom att stjäla mer”, svarade gästgifvaren, hvars vrede, af den jemrandes röst och åtbörd bevekt, öfvergått i en mildare tonart.
”Bort efter honom — — menniskor — djeflar — hafven medlidande med mig — jag måste rädda honom eller dö!” vrålade aktören och störtade utför trapporna ut på gården och gatan.
Aktörer, aktriser och hela svärmen af åskådare rusade efter honom.
”Sicken galning vi nu ha fått in igen”, mumlade gästgifvaren.
