färlige? — — — Hårda slag på husporten skaka den fredliga bostaden. Hvarför öppnar man ej? Nu dånar det i byggnaden, liksom hade en ny Simson kastat dess grundpelare på sin skuldra. — — Porten öppnas omsider och en karl i skjortarmarna visar sig deruti.
”Hvem är ni, som håller ett sådant helvetes oväsende på porten?” frågar mannen i skjortarmarne.
”Hvem jag är”, svarade främlingen; ”det är ej era långöron förbehållet att uppsnappa mitt namn. Hvem är ni sjelf?”
”Ni är ohöflig, min herre; men icke är jag den som blyges för mitt namn. Jag är fanjunkar Tandgren.”
”Ha!” ropade främlingen, hvars ögon flammade till af en besynnerlig eld, ”vet ni, min herre, att i denna stund hade det, vid den lefvande Guden, varit för er vida bättre, om ni haft ett annat namn. Tandgren! jag känner det namnet, och personen skall jag äfven lära känna.” — —
Lik blixten ur molnet, flög ur den mörka kappan en arm, hvars knutna näfve drabbade öfver fanjunkarens näsa, så att dess alla källor sprungo och öfverhöljde med det rödaste blod mun och haka. Det var bedröfligt att se, hur
