66
de långa mustacherna flöto tillsammans in i den öppnade munnen och intogo den deserterande tuggbussens position.
Det gifves ögonblick af lifvet, då den starkaste natur dukar under för öfverraskningens äfven lättaste vindkast. Fanjunkar Tandgren var ingalunda en svag man, än mindre en mes och skulle utan fruktan sett hvitögat på hvilken fiende som helst; men att få, som det heter, ”på käften?” i samma stund fredens ord derur gå, var i mer än ett afseende starkt nog. Dock var det ej länge den hämnande kraften slumrade i hans bröst — han lyfter sina armar, så att musklerna nästan spränga den dem omgifvande lärften. Men innan de drabbade ned på sitt föremål, känner han med fasa sin ena tinning svullna under främlingens hand och sin andra på samma gång såras af det hvassa portlåset — det svartnar för hans ögon — han är färdig att förlora sansningen, då en spark bakifrån påminner honom att han ett godt stycke blifvit transporterad ut på gatan. Nu vänder han sig om, skakande sin blodiga mahn, färdig att utkräfva en svart hämd. Men främlingen, den afgrunden måtte hafva utskickat, fattar ett vid porten stående ämbar, som aftonen förut troligtvis blifvit ur köket flyttadt, och kastar
