dess rågade innehåll öfver hans hufvud. Fanjunkaren liknar nu Necken, uppstigen ur hafsvågorna; men, i stället för snäckor, sitta ägg- och potatesskal i hans lockar, och persiljestänglar fläta en krans kring hans drypande hufvud.
Mången kan ha en rygg tillräckligt bred, för att bära de drygaste slängar; men att öfver sitt hufvud få så mycket på en gång, det är mer än någon lefvande varelse kan fördraga. Fanjunkaren uppgaf ett rysligt läte och sprang sin väg. Vi hade gjort detsamma.
Det bultar våldsamt på löjtnant Gustafs kammardörr; löjtnanten spritter upp ur den ljufva morgonslummern. Det bultar värre; löjtnanten hoppar yrvaken ur den varma sängen. Dörrspegeln är i fara; löjtnanten sticker armarna i nattrocken, fötterna i tofflorna, hufvudet i rökmössan och öppnar dörren. Främlingen inträder.
”Hvad är ni för en, som med så ociviliserade fasoner störer hela husets lugn?” frågade Gustaf med andan i halsen och sömnen i ögonen.
»Sakta — sakta, herr löjtnant — det finnes mycket annat, än bultande knogar, som störer
