enda modren till moralitet och lycka här i verlden; men glömt, att den vida äldre modren, jorden, ännu fortfar och skall fortfara att föda brister och svagheter ända till yttersta dagen. Liksom menniskokroppen, så länge den ej kan lefva af solsken och vackert väder, måste hämta sin näring af de simpla ämnen jordtorfvan alstrar, måste också menniskosjälen, så länge den ej är ren som en Gud, hållas inom yttre band, de må nu vara samhällets eller familjens. Äro banden, som för några likväl visat sig vara ganska lyckliga, hårda för andra; så är det bättre, att samhället och familjen hafva denna hårdhet på sina samveten, än att dessa i evighet skola skälfva under frihetens missbruk och motstridiga vindkast. Hade ifrågavarande författare mäktat bevisa sanningen af den sats, som predikar ett tillkommande tusenårigt rike, ett nytt lycksalighetens, då skulle vi med nöje äfven hafva underskrifvit detta ”Det går an”, hvilket han, genom sina skrifter efteråt, sökte förvandla från roman till dogm. Men nu, ehuru som vi tro, i tanka att väcka en ljusens engel, väckte han en slumrande demon i mensklighetens hjerta — och författaren är för stor och betydande, för att ett sådant hans tilltag skulle lemnas oanmärkt.
I denna bok, som nu lemnas åt allmänheten, förekomma en mängd snarare obscener, än scener, icke derföre som skulle vi känna hos oss ett behof af att gifva dem luft, utan för att göra ett försök att parodiera en viss modern fallenhet för att rufva i botten af en förskämd smak, som, hämtad från en utländsk litteraturs träskmarker, icke bör få fast grund inom fosterländska landamären.
Säger någon, att vi smäda eller såra menskligheten, svara vi med den berömde Törnros-författaren: ”Vi smäda ingen — vi önska välsignelse öfver alla.”
