Celestine?” Främlingens röst antog vid dessa sista ord en isande djuptonighet.
Gustaf tappade på en gång värjan och koncepterna.
”Hvar är Celestine, hon, hvars vanära ni här grundat, för att deraf samla materialier till hennes vanrykte genom verlden?”
”Och om jag skulle svara, att det ej angår er?” sade Gustaf, något sväfvande på målet.
”Så rifver jag hjertat ur ert bröst, om också tio stoppade uniformsrockar betäckte detsamma!” ropade främlingen, i det hans knytnäfve lemnade djupa märken qvar efter knogarne i bordet.
”Jag tillstår, att — att jag är på det högsta förvånad öfver — öfver det namn, som min herre nämnt för mig, dels — dels öfver det sätt hvarpå — — Celestine — visserligen känner jag en med detta namn — min städerska — hon som passar upp på mig — men för öfrigt så —”
”Usling! ni har ej en gång mod att, på samma sätt som ni gjort i hela Lidköping, för mig skryta med ert närmare förhållande till denna sköna qvinna. Har ni mod att slåss då? värja eller pistol, det gör mig detsamma.”
”Slåss? hvarför icke? men med hvem, om jag får lof att fråga?”
