70
”Jag är aktör vid den teatertrupp, som i går afton anlände till staden.”
”Aktör! — hm — visserligen godt och väl — men — men —”
”Ni menar, att olika slags personer icke passa till lika slags vapen — är det inte så? Som militär, skulle jag ha rätt att duellera med er; som aktör, att prygla er — icke så? Men jag vill hjelpa er ur er förlägenhet. Kan ni läsa detta papper? Vanan att fördjupa er i er egen fullmakt, torde utan svårighet kunna underrätta er om riktigheten af min, som i det närmaste liknar er, med undantag af namnet möjligtvis — ett undantag, som visserligen icke torde vara det obetydligaste.”
Främlingen framräckte ett papper. Knappt hade löjtnanten deruppå kastat sina ögon, förrän ett uttryck af den djupaste förvåning sväfvat öfver hans ansigte.
”Hvad! ni skulle vara — löjtnant — löjtnant — jag är stum af bestörtning, min herre!”
”Ni känner mig — så mycket bättre. Ett stenkast hitom den utom staden liggande helsobrunnen står, omgifven af tättstående trädstammar, en gammal lada, på hvars väggar Lidas och Wennerns fiskare upphänga sina nät. Der
