känner jag deras förnyade lustspel i mitt hjerta! — — Ej ett ord, Sara! ej ett ord, Celestine! Jag känner allt, vet allt — — stackars olyckliga varelser! Ni smickren er med att drifva ett förfärligt spel med verlden; men verlden drifver med er ett vida förfärligare. Jag vill hjelpa er utdraga ett och annat af de bortblandade korten. — Hvad slog klockan? sex. — Följen mig ej. Det hvilar en slöja öfver den kommande stunden. Den som söker lyfta en flik deraf, får blod på händerna. — Sitten stilla — stilla arma qvinnor — era tårar falla ändå som rinnande jern på mitt samvete. — — Adam! en stöld vidlåder dina händer, olyckliga barn! Ha! du är också frukten af en stöld från samhällets heligaste rättigheter.”
Albert skred med dyster högtidlighet ut genom dörren. Saras och Celestines ögon sökte och funno hvarandra; men hvarje deras blick darrade under tårarna, och intet ord förmådde undanvälta den tyngd, som hvilade öfver deras hjertan. Än en gång åtföljdes deras ögon till den stängda dörren. Stegen i trappan hade bortdött, och minnet af hvad som nyss timat, antog allt mer och mer för deras förvirrade sinnen en andes luftiga skepnad. Med uttryck af den djupaste smärta föllo slutligen Saras ögon
