Var så god och sitt, så framt ni vill unna min tarfliga kammare den äran.”
”Såg ni hans mörka vilda öga?” frågade Clara, allt oroligare.
”Ja, jag tog mig den friheten — förlåt mig det, milda öfverseende väsende. Men hvarför bekymrar er hans öga? Clara lyser ju alltid deruti, som en sol.”
”Men såg ni pistolerna han hade med sig? Min fru, jag anar en olycka, en stor olycka — men ni anar intet, ser intet — söker förstå intet — och kanske i detta ögonblick — hörde ni ej ett skott!”
”Min Gud! jag tror ni har rätt, mamsell! han såg besynnerlig ut — nu erinrar jag mig allt”, svarade Christin, skiftande färg.
”Skynda er derföre — låtom oss taga våra barn och följa hans steg — vi kunna möjligtvis förekomma mycket — o, den olycklige! antingen hans eller någon annans blod flyter kanhända i denna stund.”
”Förskräckligt, om er aning är grundad, Clara! Ej ett ögonblick är att förlora; men hvart — hvart skola vi följa honom i denna främmande stad? Himmel! det går omkring för mina ögon.”
