78
”Ja så, du har ej tid nu; men hos Clara har du tid att vara både bittida och sent, otacksamme!”
”Plåga mig ej med din eviga svartsjuka igen! jag är trött vid detta käcks.”
”Men jag fick ej bli trött vid ditt, då du öfvertalade mig lemna min beskedliga man, för att följa dig öfver hafvet till detta odrägliga land.”
”Christin!”
Hon skyggade tillbaka för hans vilda blick och drog igen dörren efter sig. Knappt hade Albert bortgått, förrän hennes dörr ånyo öppnades — men af Clara.
”Åh, god morgon mamsell! Så nyter hon är på morgonen, oskyldiga varelse! Hvad vill hon här? Jag försäkrar henne, att det blott är Alberts son, som ligger der i sängen. Ni måtte väl inte vara svartsjuk på honom heller!”
”Spar era smädeord, min fru”, svarade Clara; ”här är icke fråga om svartsjuka. Såg ni Albert?”
”Ja, min docka, det gjorde jag; men jag bedyrar heligt, att han ej tillät sig en enda otrohet mot mamsell Clara, jordens skönaste prydnad och verldens största skådespelarinna.
