ni finna någon annan, som har lust att skjuta ihjel er; men jag — nej jag tackar! Farväl min herre!”
”Stanna menniska! Kom i håg att det finnes något mera än löst krut i min pistol och löst prat på min tunga. Tror ni er verkligen kunna gå härifrån, med nöjet att hafva dragit en hederlig man vid näsan, för att sedan skryta med en lätt bragd inför era kamrater? Nej, så sannt som jorden rullar sig kring solen, och solen i detta ögonblick ligger inbäddad i moln, skall ni icke gå från detta ställe!”
Gustafs af naturen ljusa polisonger och mustacher blefvo i en hast mörka — mörka i förhållandet till ansigtsfärgen.
”Skulle det vara er afsigt — att här begå ett — mord!” sade han, med ängslan i blick och tunga.
Albert svarade ej, men riktade pistolen mot hans bröst.
”Herre! vid den allsmäktige Guden — hvad tager ni er före!” fortfor Gustaf, skälfvande i alla leder; under det ångestsvetten droppade ner från hans panna.
"Intet svar; men den hotande mynningen bibehöll sin riktning.
