giftermål, och att hon således äfven afvisat flera tillbedjare. Han kände äfven att Emilia en gång varit förlofvad, men att förlofningen blifvit bruten och att förtalande tungor hördes, som sköto hela skulden på henne, och som insvepte denna tilldragelse i ett sådant mörker, att mången hyste från den stunden en tvetydig tanke om den unga flickan. Men som ingen kunde bevisa henne något fel, och hennes föräldrar dessutom njöto både aktning och anseende i staten, ogillades detla förtal af det mer upplysta folket, som aldrig nämde hennes namn, utan att tillägga: den olyckliga! den beklagansvärda! Emilias föräldrar föllo snart offer för en häftig feber, och derifrån försvårades hennes redan förut ingalunda lindriga svårmod. Anbud felades henne likväl icke, att med ett äkta band förbinda sorgens sår, efter föräldrarnes frånfälle; men hon förkastade dem ihärdigt, och lefde blott, såsom det syntes, för sin djupa smärta och för välgörenhet. Hela trakten talade om henne såsom den der helgat sin öfriga lefnad uteslutande åt nöjet att göra godt. Men dessa svårigheter, hvaraf andra blifvit afskräckta, voro de, som gåfvo mod åt Georg, han uppeggades deraf, att utforska den för älskare liknöjda qvinnans hjerta, och att upptäcka hemligheten af hennes besynnerliga melankoli. Ödet ville dock, att han sjelf under dessa forskningar
