skulle från nyfikenhet öfvergå till aktning och tillgifvenhet, deraf till kärlek, och slutligen till den mest lågande passion för henne. Ofta, nästan dagligen, hade han under de sednare månaderna sökt hennes sällskap, och vid hvarje tillfälle lärt att alltmer beundra henne. Denna känsla blef ej länge främmande för Emilia; hon kunde ej undgå att märka den, och af hennes sätt att vara, skulle hvilken som helst, utom Georg, blifvit afskräckt från att gå längre. Men detta är hans egna element; utan afbrott fortsätter han sina ansträngningar att behaga henne, till dess han omsider yppar sin kärlek och ber om hennes hand. Emilia bleknade först vid denna förklaring, men fattade sig åter, och lofvade honom, att tredje dagen derefter mot afton gifva honom ett afgörande svar, i den underjordiska gången. Det är der, som vår berättelse egentligen tager sin början.
”Jag upprepar ännu en gång,” yttrade Emilia , ”betänk er väl, innan ni fordrar af mig en bekännelse, som kanske skall sätta hela er lefnads sällhet på spel. Ännu är tid att rycka er undan den ofärd, som hotar den, hvars öron lyssna till min sorgliga historia — ännu binder ingen ed er arm eller styras edra steg af heliga löften. Fly medan tid är, och fordra ej min kärlek, ty vägen till mitt hjerta bär öfver halsbrytande afgrunder.”
