öfvergaf mig! Men jag förlät honom ännu, till dess ryktet förkunnade, att han ej blott förlofvat sig med ett annat fruntimmer, utan att han verkligen skulle gifta sig inom några dagar. Detta buro icke mina svaga krafter; en olycklig hämd-ande flög i mitt bröst, och här på detta ställe, se här, hvad jag för fem år sedan svor!” Med dessa ord upplyftade hon handen och pekade på de i muren ristade fyra bokstäfverna.
”Jag svor vid mina älskade föräldrars eviga salighet,” fortfor hon med en vild stämma, ”jag svor vid Himmelen, oskuldens fristad, och vid Helvetet, de trolösas hem — jag svor vid den Evige — jag svor, att endast den man skulle äga min lund, som bringar mig underrättelse om Henriks död.”
Georg behöll en stunds tystnad, efter denna hemska berättelse, efter upprepandet af den rysliga eden. I hans bröst stridde några ögonblick olika känslor; bedragna förhoppningar, kärlek, hämdlystnad, fjettrade hans tunga. Alla dessa så olikartade känslor upplöste sig småningom i en enda, och vildheten i hans blick tolkade redan för Emilia hans kraftiga beslut.
Inom tvenne veckor, ifrån denna dag, voro Georg och Emilia förenade.
