”Den, som älskar såsom jag,” svarade Georg, ”bäfvar ej för döds-ångor, då han får inandas dem i den älskades granskap, hennes, som han dyrkar, afgudar. Fordra af mig alla tänkbara uppoffringar — mitt lif, blott — blott jag får förut säga: Emilia är min!”
”Nåväl, så hör då!” utropade hon, efter att några ögonblick medlidsamt ha betraktat honom. Hon begynte derpå omtala huru hon uppväxt i den fullkomligaste okunnighet om verlden, och icke anande något ondt, vid 16 års ålder skänkt sitt hjerta åt en ung officer, som blifvit uppfostrad i hennes fars hus, och som helt och hållet lefde af hennes föräldrars frikostighet. Hon förtäljde, med en rörande vältalighet, huru ofta och huru heligt han bedyrat henne om sin rena kärlek. ”Mer än en gång,” fortfor hon med tårar i ögonen, ”svuro vi hvarandra evig trohet, och vid alla dessa tillfällen skattade vi oss de lyckligaste varelser på jorden. Det var under en sådan sinnenas berusning, som jag i hans armar glömde mig sjelf, mina föräldrar, mitt namn, och vanärades. Ifrån denna dag ansåg äfven han mig som förnedrad, han, som var orsaken till min olycka, han som, på mångfaldiga sätt, så länge sökt leda mig pa denna afväg, han som, för sina afsigter, insöfde mig med falska förklaringar af Bibel-språk. Den nedrige, han
