Jag vädjar till hvarje redlig man att döma, om sådant är möjligt, då hon, denna samma Emilia ***, som nu så mycket ömkas och beklagas, som ibland er anses for ’den nedrige Henriks offer,’ framfödt ett svart barn, ja, ett svart barn, fullkomligt likt sin Neger-far.”
Ett doft sorl hördes från alla håll, så snart dessa sista ord voro yttrade, och af rörelsen bland folket, kunde man sluta till den starka verkan af ett försvar, som vidrört den hos hela nationen djupt intryckta afskyn för all förening emellan den hvita och svarta invånarn. Talarens vänner skyndade att begagna sig af denna fördelaktiga vändning i sinnesstämningen och påskyndade valet. Följden blef, att Henrik segrade med en betydande pluralitet.
Redan samma afton som detta val föregick, fick den lycklige kandidaten orsak att ångra sitt förhastade (för att ej nyttja ett hårdare ord) uttryck. Omgifven af några, de förnämsta personerna i sitt parti, hade han nemligen begifvit sig till ett värdshus, der hans vänner för honom hade tillställt en aftonmåltid. I början aflopp allt rätt muntert, skålar följde oafbrutet på hvarandra, och Henrik var i glädjen ej den siste, hvarken att proponera sina eller att för hvarje annan tömma glaset i botten. Omsider uppsteg en främling och
