begärde ordet. Hans stämma var lugn men kraftig, och med ögonen fästade på Henrik, föreföll han alla, genast vid första anblicken, såsom en Hämdens Genius, som kräfde sitt rof. ”Jag har ock en skål för någon som i dag spelat en stor role!” utropade han. ”Förenen er med mig derom, och dricken till den mans ära, som under gästfrihetens skygd våldförde sin välgörares enda barn, som efter välbegånget brott öfvergaf henne åt sorgerna och vanäran, och som rågade sina illgerningar med att anklaga henne inför verlden såsom en föraktlig och liderlig qvinna.” Med dessa ord tömde han glaset och satte sig åter vid bordet.
Denna högst oförväntade skål spridde dysterhet öfver hela sällskapet, och på länge yttrades ej annat än frågor, hvem den främmande vore. Henrik sjelf hade för ögonblicket blifvit så öfverraskad, att han ej kunde fatta verkligheten af sin belägenhet och frågade endast oupphörligt sina närmaste grannar vid bordet, hvem den okände mannen kunde vara. Flera personer erbjödo sig väl att med våld drifva honom ur rummet, men Henrik lade sig ifrigt deremot och yrkade endast på att få sjelf tilltala honom. Deruti lyckades han äfven något senare på aftonen, då den främmande sjelfmant hade nalkats honom i en dörr, Henrik trodde detta tillfälle vara tjenligt att begära en förklaring.
