dess sida; gossen fortfor likväl oafbrutet att gråta, och upprepade beständigt att han såg fadren blodig, till dess han, uttröttad af oro, återföll i en djup sömn.
Denna i sig sjelf så obetydliga händelse, qvarlemnade likväl ett djupt intryck hos Henrik, som från denna stund flera gånger under den återstående delen af aftonen lät märka tydliga tecken till oro.
Ovädret varade emellertid utomhus, och det täta smattrandet på fönstren påminte dem, som sutto vid en treflig eldbrasa, huru lyckliga de voro, att äga tak öfver hufvud. ”Jag beklagar dem,” sade Henrik till sin hustru, ”som i afton måste vara ute. Gästfrihet är, vid sådana tillfällen, en pligt, som blott nedriga menniskor kunde undandraga sig.”
I samma ögonblick inträdde en af husets tjenare och anmälte, att vid porten stod en främling, som begärde skygd undan ovädret, och som sade sig dessutom hafva ett angeläget ärende till Henrik. Denne bleknade vid underrättelsen, men under erinran af sin nyss afsagda dom öfver dem, som brista i gästvänlighet, befallte han genast utan tvekan, att den främmande skulle insläppas.
Barnet, som nu åter hade vaknat, började gråta såsom förut, och modern tog det derföre i
