sina armar, för att bära det i sängkammarn. Hon hade ej hunnit längre än till dörren, förrän dörrn midt emot åt förstugan öppnades, och främlingen inträdde. På hufvudet behöll han sin hatt, och sin vida slängkappa, drypande af regnet, höll han med ena handen uppdragen framför ansigtet, så att blott ögonen voro synliga. Hon hade blott tid att i dörren blicka på denna hemska gestalt, och vända sig bort för att gå ut, då följande ord nådde hennes öra:
”Emilia *** ber helsa sin förförare!” Den främmande hade knappt yttrat dessa sex ord, förrän ett pistolskott, aftryckt under kappan, beledsagade helsningen. Henrik föll med en suck, och upphörde i minuten att lefva, så väl hade mördaren rigtat sitt vapen.
Hämden var utförd, Georg hade nu uppfyllt
sitt löfte och skyndade, efter slutad förrättning,
till den hemma väntande makan, som törstade
efter blod. Nattens mörker och ovädrets gny hade
lättat hans flykt genom stadens ödsliga gator, och
troligen den enda lefvande varelse, som då var
ute, vandrade han såsom ett utskott på jorden,
