hördes från qvinnan och barnen, och i nästa sekund voro både de och den hjeltemodige mannen störtade i strömdragets förfärliga hvirfvel....
Några få månader hade passerat, sedan detta
hände. Bob — så kallades den djerfve simmaren
— gick åter helt trygg på fasta landet, och hade
nästan glömt att han vågat sitt lif för att rädda tre
andra menniskors, hvilket hade lyckats honom
genom otroliga ansträngningar. Den tacksamma
modren hade i glädjen öfver sina barns frälsning
erbjudit honom, till belöning, all den lilla egendom,
som ännu återstod henne efter öfversvämningarne;
men detta anbud hade han afslagit. Grannarne
skulle äfven önskat gifva honom ett prof af sin
aktning för hans ädla gerning; men de kände för väl
mannens karakter. De vågade knappt för honom
nämna ordet belöning, utan låtsade som denna
bedrift blott varit en af hans hvardags-handlingar.
Bob (ett förkortadt Robert) var en af det folk, hvars existens ångbåtarne liksom tillintetgjort. Hans yrke var att i så kallade flat-boats (pråmar, gjorda af bjelkar, löst sammanbundna med sega qvistar i stället för tåg) nedföra de vestra och norra staternas produkter till New-Orleans att der försäljas; detta arbete, som sysselsatt honom
