allt från barndomen, hade upphört sedan ångbåtar inrättades på de stora floderna, och nu såg han sig brödlös och utan hopp om näringsfång på sin ålderdom. Men i trots af denna tryckande nöd, kunde han dock ej förmås att emottaga en välförtjent belöning, som skolat, åtminstone till någon tid, försätta honom i ett slags oberoende, ty hans stolthet förbjöd det såsom en förnedring. Liksom alla kamraterne i samma yrke, hyste han den fullkomligaste likgiltighet för mödor och faror, och var så godt som oberoende både i tankar och handlingar. ”En man kan fördraga mycket, vänja sig vid mycket och älska mycket,” brukade han säga — ”men att vara slaf i ett så kalladt civiliseradt land, är en omöjlighet för den, som aldrig andats annan luft än den fria bergs-luften, som icke vet hvad tvång vill säga, och som lefvat friare än hjorten och buffel-oxen i skogarne.” Dessa oberoende tänkesätt gåfvo visserligen ofta åt båtkarlarne en råhet i seder, som gränsade till plumphet; men detta kom ingalunda af vildhet och barbarism, utan endast af folkets spridda bostäder i ett nytt och ännu ouppodladt land, der hvar och en är sjelfständig herre — der de närmaste grannarne bo på ett afstånd af 50 till 100 Engelska mil — der man ej känner till sin nästas förhållanden eller blandar sig deruti — der en träkoja af
