troligen till slut frikänt honom, så framt han icke sjelf, hastigt fattad af ett djupt svårmod, och aggad af samvetet, hade erkänt sitt brott. I följd af detta erkännande och intagna af mordgerningens förfärliga beskaffenhet, dröjde ej domarne med utslag i saken, och redan samma afton fälldes Georg ***, och dömdes att, på tionde dagen derefter, offentligen hängas, till rättvist straff för sitt oerhörda brott.
Denna dom träffade såsom ett åskslag den olyckliga hemmavarande makan, och skingrade på en gång all den mörka ovisshet, som hittills bortskymt för hennes ögon den verkliga ställning, hvaruti Georg befann sig för hennes skull. Blek, vanställd, med förkrossadt hjerta, skyndade hon till domarne och sökte, genom yppandet af anledningen till brottets begående, att afleda straffet på sig, och sålunda frälsa Georg, som hon genom sin ed förledt till mordgerningen; men det var försent, saken kunde nu inte hjelpas, Georg var dömd att dö och måste dö. Emilia åhörde detta hårda utslag, såsom en förtviflad varelse, hvars sista jordiska hopp är förloradt. Några ögonblick förblef hon orörlig, endast stirrande med en vildhet, som spridde förskräckelse hos alla närvarande. Slutligen, upprusande ur ögonblickets dvala, kastade hon sig handlöst för domarnes fötter, med
