utropet: ”Låt mig åtminstone få dö med honom!” — Äfven detta nekades henne; man tillät henne likväl slutligen, att, om hon så önskade, få dela sin brottslige mans återstående korta tid i fängelset. Emilia tackade derför med ett leende och en uppklarnande panna, och aflägsnade sig, för att begagna tillåtelsen.
Georg var, vid hennes inträde i fängelset, sänkt i den sinnesstämning, som man ej sällan träffar hos en brottsling, hvilken nyss fått veta sin dödsdom, och ännu ej hunnit rätt öfvertyga sig om möjligheten, att honom så snart, skulle afhändas lifvet. Han var ej utan ånger, ja, han sörjde bittert öfver mordet, men han kunde ändå ej förmå sig att tro, det hans sista dag stundade. Långt ifrån att tänka på framtiden eller göra beräkningar på någon lång lefnad, lefde likväl hoppet inom honom — om det så kan kallas. Allt, hvad som inträffat, förekom honom som en lång och förfärlig dröm. Många gånger upprepade han till sig sjelf huru illa han handlat, ehuru anledningen dertill tycktes mildra brottsligheten; men vid intet enda tillfälle framstodo straff-bilderna. Sådan var hans sinnesstämning, då Emilia första gången besökte honom.
Länge var detta möte ett stumt uttryck af glädje öfver återseendet; länge låg Emilia i hans
