befatta. Fullkomligt styrd af den kraftfulla Emilia, lefde han i den tron, att han blott följde sitt öde, och att folket, efter hans död, ändtligen skulle inse det stora i hans förhållande. Han smickrade sitt hopp med en martyr-krona, och gladde sig åt äran af en sådan.
Emilia underhöll med nöje denna inbillning, ty hon fruktade, att den annalkande dödens fasor eljest skulle göra Georg till en darrande brottsling, och alltså nedsätta det ärofulla rykte, han fått för sin manliga hämd öfver en bedragen qvinnas outplånliga skam. Fruktan för döden var dessutom alldeles stridande mot de planer, hon inom sig uppgjort, och för att kunna utföra dem, måste hon inge honom hopp om odödlighet och oförgänglig ära. På ett sätt som ådagalade, hvilken hos könet ovanlig själsstyrka hon ägde, meddelade hon honom gradvis en blind entusiasm och beredde honom omärkbart på den sista stora scenen i deras lefnads sorgespel, denna scen, som så väl instämde med färgen af hennes förflutna dagar.
För Georg återstod der blott tolf timmar till afrättningen. Fångvaktaren hade nyss lemnat rummet, och på bordet brann en svagt lysande lampa, som gaf ett hemskt sken åt alla föremålen. Georg och Emilia hade under hela dagen suttit slutna i hvarandras armar, och på deras anleten
