armar, utan att någondera yttrade ett enda ord, som störde tystnaden i hvalfvet. Hvilken mängd af olika känslor uppfyllde i dessa ögonblick de brottsliga, men tillika beklagansvärda, makarnas bröst! Hvilken högtidlig stund för tvenne, i brott förenade varelser, hvilkas öden nu för alltid voro bestämda, och som hade blott minuter att räkna för sin öfriga sammanlefnad! Ack! De hade skäl att under tystnad gråta i hvarandras armar.
Emilia återhämtade sig dock slutligen, och förlorade ej någon tid att mångordigt utbreda sig öfver deras belägenhet. Georg åhörde henne i början, såsom om han lystnade på något, som öfvergick hans fattning; och det var verkligen med möda hon kunde bevisa honom, att döden redan stod vid fängelsets dörr. ”Det finnes ingen utväg att undgå denne för inga mutor fala väktare,” fortfor hon. ”Jordens barn ha förskjutit oss. Nåväl, låtom oss i döden visa dem det förakt de förtjena.”
Georg såg med förundran upp på den hjeltemodiga qvinnan, hvars ovanliga själsstyrka nu begynte ingifva honom ett mod, som han hitintills saknat och så väl behöfde. I stället för att fasa, vid tanken på afskedet från verlden, ingafs honom nu småningom, af hennes entusiasm, en tärande längtan att skiljas från jordens barn, med hvilka han nu mera icke ansåg sig ha något att
