Kapten Smith, odödlig för sina äfventyr bland Indianerna, hade om vintern 1608 begifvit sig ut på en expedition bland vildarna. Dels genom list, dels genom öfvermakt, lyckades det dessa att öfverrumpla och tillfångataga honom. Det var väl i början deras mening att taga lifvet af honom, liksom de redan gjort med hans kamrater, men af någon nu obekant orsak, blef detta ej strax verkstäldt, utan uppsköts, till dess Powhatan sjelf fick öfvervara högtidligheten. Under hans brors, Opechancanough’s, anförande släpades fången från den ena Indianska byn till den andra, liksom i triumf, och på flera ställen höllos högtidliga krigs-dansar, för att fira segern öfver det hvitskinnade djuret. När de anlände till Opechancanough’s eget hem vid Pamunkey, anställde de i trenne dagar några svartkonst-ceremonier med honom, för att, såsom de yttrade sig, utröna, om han hade någon elak afsigt i tankarna. Dessa besvärjningar äro så egna i sitt slag, att jag här korteligen vill nämna dem:
Tidigt på morgonen uppgjordes en eld, och mattor utlades, på hvilka fången blef satt. Hans vaktare lemnade då huset, och genast kom inhoppandes en stor och ful figur, helt och hållet öfvermålad med kolblandad olja. Flera ormskinn prydde hans axlar, och ändarne af dessa skinn voro så
