Sida:Scener i Nord-Amerika.djvu/15

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
— 11 —

någon tid fortfarit med samma nu mera brödlösa yrke, hade till och med öfvergifvit honom och antagit tjenst såsom lotsar om bord på ångfartyg. Han var nu, i ordets fulla bemärkelse, ensam öfrig af en ej längesedan talrik folk-klass, han var den siste Båtkarlen på Ohio-floden.


”Annorlunda var min belägenhet,” tänkte han, — ”då jag för 25 år sedan första gången gick utför den vackra floden[1], och i min egen båt herrskade, såsom man säger furstarne göra i det gamla Europa. Den tiden föreföll lifvet mig gladt som en vårdag med grönskande mark och smekande fläktar, och naturen syntes då i mina ögon endast skapad för att fägna mina sinnen. Med hvilket nöje påminner jag mig icke ännu i dag den muntra lefnad, som vi förde om bord på dessa båtar! Än dansande på däcket, än skämtande med flickorna på stranden, än lyssnande till det starka echo, som bergen och skogarne gåfvo till svar på våra sånger, än berättande våra lefnads-öden för hvarandra, flöto vi, utan att märka det, från nordens till söderns klimat. Att vara en Båtkarl, utgjorde då allt hvad stort och ädelt kunde tänkas, och

  1. La belle Rivière kallades Ohio af de första Fransmän, som besökte den, och detta namn har den sedermera bibehållit.