någon tid fortfarit med samma nu mera brödlösa yrke, hade till och med öfvergifvit honom och antagit tjenst såsom lotsar om bord på ångfartyg. Han var nu, i ordets fulla bemärkelse, ensam öfrig af en ej längesedan talrik folk-klass, han var den siste Båtkarlen på Ohio-floden.
”Annorlunda var min belägenhet,” tänkte han,
— ”då jag för 25 år sedan första gången gick
utför den vackra floden[1], och i min egen båt
herrskade, såsom man säger furstarne göra i det gamla
Europa. Den tiden föreföll lifvet mig gladt som en
vårdag med grönskande mark och smekande
fläktar, och naturen syntes då i mina ögon endast
skapad för att fägna mina sinnen. Med hvilket
nöje påminner jag mig icke ännu i dag den muntra
lefnad, som vi förde om bord på dessa båtar! Än
dansande på däcket, än skämtande med flickorna
på stranden, än lyssnande till det starka echo,
som bergen och skogarne gåfvo till svar på våra
sånger, än berättande våra lefnads-öden för
hvarandra, flöto vi, utan att märka det, från nordens
till söderns klimat. Att vara en Båtkarl, utgjorde
då allt hvad stort och ädelt kunde tänkas, och
- ↑ La belle Rivière kallades Ohio af de första Fransmän, som besökte den, och detta namn har den sedermera bibehållit.
