som såg mig födas och uppväxa, Pocahontas sista helsning och välsignelse.”
Ofta inträffa ögonblick under loppet af en menniskas lefnad, — vi neka det ej — då någonting oförklarligt i vårt inre förespår ting, som skola hända, och hvilka det ej står i vår makt att förhindra. Man må aldrig så mycket skratta åt dylika aningar, förklara dem såsom foster af öfverspända och romantiska idéer, och härleda dem från roman-läsning eller spök-historier; tviflaren kan dock icke neka, — om han vill besvära sig med att noga med sig sjelf gå igenom sin öfverståndna lefnad — att det understundom förefallit honom, som om han sett saker ske, hvilka sedermera verkligen inträffat. Vi vilje visst icke predika den satsen, att aningar alltid böra tros och följas, såsom ingifvelser och röster från det högre Väsen, som styr verldarna — en sådan sats hör till svärmarens lära; men det är derföre icke sagdt, att alla aningar böra förkastas. Det gifves sådana, som en uppdrifven ungdoms-fantasi tillskapar; det gifves ock sådana, som ytterst ha sin grund i mennisko-förståndets fina beräkningar, och dessa slå visserligen ofta in. Men det är ej dem vi mena: vi tala om den inre öfvertygelse, som vi stundom erfara, att någonting, antingen godt eller ondt, skall förefalla, och på hvars inträffande vi
