äro så säkra, att vi kunde våga vara lif derpå, och likväl, om den enkla frågan göres oss: ”hvarpå byggen J denna fasta tro?” kunne vi ej besvara den. Det var en sådan aning, som rådde i Pocahontas hjerta, då hon tog afsked af Smith, och vi skola snart få se, om den förblef ett tomt intet i hennes inbillning, eller om den utvecklade sig i verklighetens dystra och hemska skepnad.
Den långa vintern led mot sitt slut; naturen
började tänka på att aflägga den tjocka hvita
drägten; ur hålor och skrefvor krälade insekter, som
länge legat i dvala. Gräset hade ännu ej stuckit
upp, ej heller träden slagit ut, men vid
Thames-floden hördes sorlet af de till sjöresor sig rustande
besättningarne, och på skeppen invid quaierna
knackades, hamrades och timrades — en för
köpmannen herrlig musik! Ett af dessa fartyg
tycktes, framför de andra, underkastadt tillredelser af
alla slag, och från aktern till förn syntes de
flitiga timmermännen i strängt arbete. Deras muntra
visor och glada toner uppfyllde luften, och
Pocahontas namn var inflickadt i flera af dem.
Lyssnande på dessa ljud, satt kapten invid masten och
uppmuntrade de sina: ”Friskt mod, gossar, om
