Ingen öppnade munnen under denna hennes långa sömn: man fruktade att störa hennes fromma samtal med de osynliga varelserna. Med hennes ena hand i sin, och hennes hufvud lutadt emot sitt bröst, satt Rolfe, nästan mera död än lefvande af sorg, och de ymniga tårarne ur hans uppsvällda ögon fuktade den sjukas hängande hår. Sin andra arm hade hon kastat omkring det älskade barnet, som också gret, fastän halft ovetande hvarför det gret, och som gömde sitt ansigte i moders-skötet, der det från vaggan varit vandt att söka en tillflykt. Hvilken rörande grupp! En döende maka, som ännu i sista ögonblicken här på jorden liksom håller sig fast vid mannen och barnet, och som i döden gifver ett exempel af en hustrus hela hängifvenhet, och en mors obeskrifliga och allt uppoffrande kärlek! Det är någonting så skönt, så mildt, så engla-likt i en sådan qvinnas afsked från verlden, att äfven den vildaste natur, den råaste barbar, den mest känslolösa själ ej kan qväfva den bättre naturen, som skall uppvakna hos honom, vid ett så rörande skådespel. Och huru många innerligt skakande tankar uppstå icke att bestorma oss, då vi se ungdom, skönhet, godhet, fromhet, ömhet för make och barn, försvinna med ljudets snabbhet, då lifvets timglas runnit ut! Hon var ung; — är det, fråga vi oss sjelfva, i naturens
