ordning, att de unge bortgå, och de gamle stanna qvar på jorden? — Hon var skön — är det den Högstes afsigt, att endast visa oss hvad skönhet är och låta den åter lika hastigt upphöra, för att motverka menniskans sjelfkärlek? — Hon var god och from — var det till belöning derför, som hon bortrycktes från dem, som gjorde henne och sjelfva blefvo genom henne lycklige, — som hon bortrycktes, innan blomman af lifvet hunnit fullt utveckla sin hela skönhet? — Hon var öm maka och mor — kan något annat än grymhet afslita dessa ömma band? — Ofta klaga vi så, ofta tillsluta vi ögonen på någon älskad afliden slägting eller vän, under tyst knot öfver Försynen, — det är då, som Tron, upplyst af menniskans herrligaste tankar, blickar in i en högre och bättre tingens ordning — i odödligheten.
Ur molnen sköto blixtrar på blixtrar och dundren följde de hvita ljusen, innan de ännu hunnit slockna. Dånet var förskräckligt, jorden bäfvade och gaf genljud. Pocahontas, väckt ur sömnen, uppreste förundrad sitt hufvud och blickade omkring sig på de af blixtrarne upplysta föremålen. ”Ännu här!” utropade hon med en svag röst. ”Jag trodde mig redan vara långt borta härifrån; jag tyckte mig så lycklig!..... Men nej,” fortfor hon, tryckande dem som voro henne kärast till
