Båtkarlarne. De voro redan samt och synnerligen glömda, och han, som, ej olik en efter orkanens härjningar ensam qvarstående ek, ännu upplyftade hufvudet, betraktades af de nya emigranterna snarare såsom en vild varelse, med hvilken man inte vill hafva nugot att skaffa, än såsom ett föremål för aktning och beundran. Förgäfves sökte han, genom vackra gerningar, lika den under Ohios öfversvämning, att återkalla i minnet hos folkmassan den lysande befattningen att vara Båtkarl på Ohio-floden. ”De gamla goda tiderna äro förbi,” sade han för sig sjelf. — ”Nå väl! må då äfven den siste af Båtkarlarnes stam snart sjunka i jordens sköte, der han får hvila i fred!”
Denna innerliga önskan, som var ett uttryck
af den djupaste smärta öfver att finna sig den
sista af en tillförene så talrik klass, lemnades ej
länge ouppfylld. Bob hade vid höstens början
begifvit sig till Staten Indiana och anlände mot
slutet af Oktober till den i sednare tider for
invånarnes religions-yra beryktade lilla staden
New-Harmony[1], belägen på venstra stranden af floden
- ↑ Denna plats anlades först år 1814 af en hop fanatiska Tyskar, som kallade sig, Harmoniter, och hvilkas religions-satser mycket liknade de så kallade Skakarne eller Dansarne. Det var ifrån detta ställe, som
